korallreven och vintergatan
Hittade en gammal anteckning från i somras. Voila
Har haft svårt att sova de senaste veckorna. Tankar som males ner till känslor som males ner till en liten men naggande god sorg. Sorg över det som inträffat lite då och då. Sorg över att en inte alltid fattar de vettigaste besluten, eller befattar sig med människor som inte gör det heller. Ah ni fattar. Att vara otillräcklig. Men så är det väl. Med otillräckligheten. När jag befann mig i en kyrka gjord av lera och halm förra hösten fick jag höra multipla gånger att den enda tillräckliga varelsen i denna värld var Gud. Och hen är ju inte ens en varelse. Bara något abstrakt. Så tillräcklighet existerar alltså inte. Så varför spendera ett helt liv på att sörja ens egen brist på tillräcklighet.
Ah ni fattar. Lite sådär är det att befinna sig i denna arma skallen lite då och då. Kastas mellan olika tankeställningar och scenarion - den ena mer ovidkommande än den andra. Men till slut, varje jävla natt, så somnar jag ändå. Kanske är det kroppens sätt att säga till skallen att, fan det räcker nu idiot. Gå vidare. Släpp det. Jag orkar inte med ditt velande längre.
För alltså, hur det än är i detta livet och det än kommer bli - så ÄR det ju. Jag ÄR. Jag kanske inte vet mitt eget bästa alla gånger, super för mycket för att bedöva sorg och helt enkelt - är otillräcklig. Men vafan. Vi är ju otillräckliga. Och vi alla existerar ju ändå. Någon poäng måste det ju finnas. För vi ÄR.
Som sagt. Mitt huvud exploderar snart.