Någon gång måste du bli själv
Så. Jag förstår att ni alla med stor förundran väntar på vad lilla jag har att rapportera från min första RIKTIGA SKOLDAG. Jovars. Om man undviker faktumet att jag försov mig imorse, har gjort linsgryta till en halv bataljon, börjat på artikel-uppgiften och till och med faktiskt haft hjärnkapacitet nog till att umgås med människor idag - så har jag inte så mycket mer att rapportera. Mer än att jag faktiskt så sakteliga kanske eventuellt börjar finna mig i faktumet att jag numera pysslar med detta. Och att det kanske ändå kan bli något bra av det hela.
Nä men ni fattar grejen. Att flytta är alltid (alltid!!!!!!) tufft, att lämna annars givna sammanhang och relationer. Fast samtidigt lämnar en ju dom inte. Dom bara pausas ett tag. Och det är helt okej.
Summa kardemumma: det värsta som kan hända är trots allt att det går åt helvete. Och det är ju inte så farligt. Nu ska jag glida iväg på det numera traditionsenliga idol-hänget i Eken samt spendera min kväll framför det där jävla artikel-skrivandet.
(Sjukaste idag: min föreläsare droppade helt neutralt att hon intervjuat Johnny Depp???)
