Vi borde fira våra åttio vårar, vi borde utstå den skiten ihop
Och jag ramlade raka vägen in i den existensiella ångesten sekunden efter att min Härjedalsfärd avslutats och jag vaknade med oförklarlig gråt i halsen igår morse. Således blitte det ingen mer eller mindre nyanserad uppdatering på denna lilla hemsidan igår, för ingen mer eller mindre nyanserad uppdatering fanns att frambringa. Jag spenderade kort och gott min måndag med ångesten bultande över pannbenet och att benen vek sig under kvällsmjölkningen. Så är det med den saken.
Idag är nog annorlunda. Idag ligger inte ångesten lika tätt inbäddat över kroppen. Alltid något. Idag vaknade jag och travade klart årets vinterved. Så en slipper frysa ihjäl i vinter.
Ovan en bild från ett frukosthäng i höstas. Klippet och klistret står min genialiska vän Siri för. Som förövrigt fyllde 23 igår. Grattis min kära vän. Vi ses snart.
