hjärtat blir aldrig fullt
Och den dä lilla men nagande goda ångesten över att researcha källor, kamerastativ och rimliga frågeställningar inför det stundande nyhetsreportaget (som förövrigt ska genomföras själv?? både fotograf?? och reporter?? och allt fking annat?? skjut?? mig??) blir ändå lite mer hanterbart när en blir meddragen till idrottssalen med Becca & Jessi och får ett racket i handen. "Nu ska vi spela pingis bondjävel". Jahapp. Och timmarna flög förbi, jag insåg att jag troligen är en av världens absolut sämsta förlorare, diskuterade gamla OS-vinnare och våra respektive förflutna. Beslöt oss för att låsa in racketena för kvällen efter typ den tjugonde matchen, jag kysste mina motspelare farväl och drog hem. Nu ska jag koka makaroner. Duscha en jävla välbehövd dusch. Imorgon ska visst lilla klassen befinna sig på någon slags presskonferens på kommunhuset. Avrätta mä :)))
