Jag med
Idag blev dagen som jag aldrig trodde skulle uppstå. Idag skrev jag en aktiv facebook-status för första gången på många år. Ungefär fem år. Missförstå mig rätt, jag drog mig länge och väl innan jag väl tryckte på knappen för att ladda upp inlägget, men det tog mig många timmar att ta det faktiska klivet. Inte för att det skulle vara stelt att lägga upp ett inlägg med valfritt innehåll, utan för att just detta inlägget skulle definiera mig som ett offer. En position jag inte gärna placerar mig i. Och det tog lång eftertänksamhet.
Men vafan. Har en sagt A får en väl säga B.
Idag har likt som de flesta av mina andra dagar på planeten jorden, varit tankspridd. Men tankarna har centrerats kring sexuellt våld och manligt förtryck av kvinnor, vilket även om det dagligen är en del av min tankeverksamhet, aldrig tar upp exakt en hel dag. Idag såg jag systerskap överallt, vi höjde systerskapet på dagens lektioner, vi pratade om sexuella erfarenheter på lunchrasten, tog varandras händer under pingisen och konstaterade att den finaste och varmaste gemenskapen som finns just är systerskapet.
Idag har varit en dag då mina egna minde positiva minnen har passerat revy framför mina ögon tusentals gånger. Idag har mina egna förövares ansikten letat sig in bakom dom där murarna jag byggt upp för att skydda mig mot deras jävla blickar och inatt drömde jag om dem. De finns i mitt medvetande, vare sig jag vill eller ej, och det är upp till mig själv hur jag väljer att hantera dem.
Jag har aldrig polisanmält något av de övergrepp jag upplevt. Varför? 50% pga att jag inte haft den mentala orken till det, och 50% för att jag i många fall under lång tid vägrat inse övergreppet i övergreppet. Att jag varit underlägsen och att någon jävel utnyttjat detta faktumet har jag valt att tolka som egen svaghet. Jag har skuldbelagt mig själv för någon annans kompletta idioti och avsaknad av medmänsklighet. Sekunden de valde att ignorera min egen vilja, ignorerades mitt värde som människa. Och det är tufft att hantera. Så är det bara.
Men fan. Ibland måste en bryta tystnaden. En dag kommer jag att polisanmäla varenda ett av de svinen, även fast det enda det med säkerhet kommer leda till är ännu en siffra i statistiken. Men fan, hellre en siffra i statistiken än ett oerhört mörkertal. För mörkertalet existerar, det vet alla som någonsin snacka med en kvinna om detta. Alla mina kvinnliga vänner (och då menar jag ALLA) har när ämnet kommit upp delat med sig av sina historier gällande övergrepp. Berättelserna finns, skammen finns och mörkertalet finns. Vi finns. Och om ett första steg i att slutligen nå att fördämningarna brister är en facebook-status, må det så vara. Dom ska mötas av en tsunami av ilska.
