det som händer när vi dör är att livet går vidare precis
Ja ni. Det var inte igår. Det var faktiskt i förrgår.
Sedan vi hördes sist har en hel helg passerat i lilla livet. En helg som koncentrerats kring alkohol, sol och umgänge i alla de former.
Komplett med en dagsfylla och bärs på medis i sällskap av Annie & Gurra i fredags, komplett med att vakna upp i en annan stadsdel på lördagsmorgonen och inleda strapatsen att ta sig till Uppsala för ett stycke pass i majs under lördagen, en dag som bjöd på absurda mängder eurovision-låtar, dricka tuborg medan vi skurade golv, kärleksbekänna sig till mitt älskade Norrlands och på små-salongs ben åter röra sig mot kagge. Tätt följt av Eurovision i sällskap av mina kära, bubbel och enorma mängder åsikter. Älskade Israels låt. Men kan gott lista ut ett par argument till varför Israels värdskap nästa år blir problematiskt. Vi får la se hur om tacklar den uppgiften. Nåväl. Och en söndag följde detta chabrak av skeenden. En söndag då jag åter i sällskap av Annie & Gurra tog mig till Rosenhill, glodde på baklucke-loppis, Annie inhandlade en Prada-väska för en femtiolapp, vi carpade äppelmust och undvek fästingar bäst vi kunde i den 27gradiga värmen. Återvände hemåt och spatserade på bestämda ben till bryggan - och årets första dopp var ett faktum. Gurra droppade kommentaren "nu vet jag hur dom kände sig efter titanic" och vi hällde upp ett varsitt glas rose för att fira att vi överlevt.
Annars så. Har lyckats komma igång med mitt reportage, efter fyra dagars komplett ledighet. Har snusat oresonligt mycket och konsumerat alkohol sex av sju dagar denna veckan. Nåväl. En lär ju troligen leva i cirka 60 år till, så vafan gör det om en carpar ett par av dom dagarna i slutändan. Nu ska jag däcka.
