aannastinas.blogg.se

skattar mig lycklig som körde fel när jag vet hur rätt det blev

Publicerad 2018-05-21 16:32:03 i hejdå farväl vi ses igen,

 
JO JÄVLAR VA!!!!!!!!!
Som mit senaste inlägg lydde så vankades ddet visst en tour de Norrland för mig under helgens lopp. Efter att jag spenderat min torsdagskväll på en lökig söder-pub med Siri med alldeles för många öl i kroppen hoppade jag på ett nattåg som tog mig ända till Västerbotten. Och en dag i Umeå följde för en bakfull Anna-Stina. En stad som jag tidigare alrig befunnit mig i. Således vankades det sightseeing, att jag däckade i en park klockan 07.00, kaffe och långa diskussioner med pappsen på telefon innan min kära mor anslöt sig. Vi bärsade runt i Umeå, trycke chips och intog vårt hotellrum med den sjuka utsikten över Umeälven. Sen så. Vi hamnade på Norrlandsoperan för att i sällskap av en fullsatt konsertsal lyssna till Annika Norlin ackompanjerad av symfoniorkester. Jag dog. Jag grät. Jag log så brett jag bara kunde. Och morsan bjöd på för mycket bubbel. Det var fan magiskt.
Kvällen fortskred och vi slog följe med ett gäng gamla släktingar vi sprungit in i, och i deras sällskap konsumerade vi drinkar innan vi däckade vid 12-tiden. Fulla och lyckliga.
Och lördagen. Redan klockan elva började vår återfärd hemåt. Satte oss på tåget, gammalt östersunds-haff var givetvis konduktör, och jag lyssnade på Krunegård medan vi susade genom Norrland. Anlände till Sundsvall och satte oss på vårt nästa tåg. Trodde vi. Men medan vi satt där på Norrtåget TILLBAKA TILL UMEÅ hann vårt Ösd-tåg lämna stationen. Vi garvade och tänkte "aja. Vi får göra det bästa av situationen". Och det gjorde vi ta me fan. Vi hamnade på stan, hörde ljudet av trummor och skrikande röster. "Jävla studenter", fnös vi innan vi gick föbi ett gathörn och upptäckte att nä, det där var ju inga studenter. Det var ju för fan klacken till ÖFK????? Och vi anslöt. Och vi skrek. Och vi sjöng. Och tågade genom ett rödsvart Sundsvall. Hamnade åter på rätt tåg någon timme senare, och gjorde entre i mitt älskade Östersund, som Nick Bogren (och jag) skulle ha sagt. 
Anlände till Kälen, och de kommande tjugo timmarna fick jag spendera med min älskade lilla familj, reportage som det sket sig med, mina getter och att ställa upp hagen till djuren. Sen gick tåget 17.00 följande dag. Och jag lipade livet ur mig i farsans armar på Ösds station. Hamnade åter på kagge vid 02 inatt efter en fem kilometers promenad från Nyckelby, och däckade enbart för att vakna till en dag av redaktions-jobb och kära återseenden. 
Och det var fan i mig det.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela