Nä Gud jag har inte blivit märkvärdig, inte alls (?)
Lugnet efter stormen inföll sig, morsan & farsan hörde trevande av sig till slut för att fråga om jag var vid liv och min dag har spenderats i horisontell position. Framför vänner, konstant med en prilla under läppen. Först vid 20 då kvällssolen hade
börjat gå ner klarade jag av att gå ut och spatsera runt i skogen. Konstaterade att gräset nu nästintill enbart är grönt och med Krunegård i lurarna. Blir alltid 17 på nytt då jag lyssnar på Krunegård, då det var åldern då jag tågluffande runt i Europa
en månad, var olyckligt kär och spenderade alla timmar på tåget med att lyssna på Krune om och om igen.
Farten i mig är värre nu, hjärnan behöver mer för att ha kul.
