aannastinas.blogg.se

Tomma skal som söker efter innehåll (fyller alla dansgolv)

Publicerad 2015-10-31 14:24:39 i hejdå farväl vi ses igen,








Linköping alltså.
Efter att jag kramats med min saknade Schubert igår så gjorde vi entre på Karl Dahlgrensgatan och knäppte varsin Tuborg. Hängde med Alice roomies, klädde ut oss (iallafall jag), käkade tortellini och knäppte ännu en tuborg eller fem. Det var sköj. Körde dricklekar med sällskapet bestående av läkarstudenter och illegala au pairs, fick en lapdance och mådde. Klockan blev halv elva och vi rullade ner mot klubbisch, dock blev kvällen kortvarig pga en illamående Elias och vi begav oss hemåt igen. Drack vodka runt köksbordet, diskuterade livet och däckade vid ettiden. Jovars. 
Och idag. Idag har jag druckit mandelmjölk. Försökt författa lite PM men misslyckats brutalt. Diskuterat matte med Fabian. Glott på PH-klipp. Sovit. 
Nu vankas det pizza. Och öl. Kan bli bra.

korallreven och vintergatan

Publicerad 2015-10-31 14:07:17 i hejdå farväl vi ses igen,

Hittade en gammal anteckning från i somras. Voila

Alltså okej. Ibland (ganska ofta) fastnar jag i mina gena tankar. Särskilt med tanke på att jag aldrig hela mitt nittonåriga liv har upplevt lika mycket tid att tänka som jag har just nu. Så det är lätt hänt. Att en fastnar. 
Har haft svårt att sova de senaste veckorna. Tankar som males ner till känslor som males ner till en liten men naggande god sorg. Sorg över det som inträffat lite då och då. Sorg över att en inte alltid fattar de vettigaste besluten, eller befattar sig med människor som inte gör det heller. Ah ni fattar. Att vara otillräcklig. Men så är det väl. Med otillräckligheten. När jag befann mig i en kyrka gjord av lera och halm förra hösten fick jag höra multipla gånger att den enda tillräckliga varelsen i denna värld var Gud. Och hen är ju inte ens en varelse. Bara något abstrakt. Så tillräcklighet existerar alltså inte. Så varför spendera ett helt liv på att sörja ens egen brist på tillräcklighet.

Ah ni fattar. Lite sådär är det att befinna sig i denna arma skallen lite då och då. Kastas mellan olika tankeställningar och scenarion - den ena mer ovidkommande än den andra. Men till slut, varje jävla natt, så somnar jag ändå. Kanske är det kroppens sätt att säga till skallen att, fan det räcker nu idiot. Gå vidare. Släpp det. Jag orkar inte med ditt velande längre. 

För alltså, hur det än är i detta livet och det än kommer bli - så ÄR det ju. Jag ÄR. Jag kanske inte vet mitt eget bästa alla gånger, super för mycket för att bedöva sorg och helt enkelt - är otillräcklig. Men vafan. Vi är ju otillräckliga. Och vi alla existerar ju ändå. Någon poäng måste det ju finnas. För vi ÄR.

Som sagt. Mitt huvud exploderar snart.

(Höjer volymen så högt att det blir äckligt)

Publicerad 2015-10-30 18:13:14 i hejdå farväl vi ses igen,



Efter en förmiddag bestående av plugg, kaffe och häng med Amanda & Elsa på Norrlands så hamnade jag hemma, packade ihop de mest festliga kläderna jag kunde finna i min lilla garderob, hällde raskt i mig en skål yogurt och cyklade iväg mot stationen. Och nu befinner jag mig på tåget mot Linköping. Om en timme är trion som synes ovan återförenad. Fy fan detta har jag sett fram emot.

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela